Vilken jävla dag

Fick träffa en ny barnmorska. Hemsk, var hon.

Hon tittade mig inte i ögonen en enda gång. Hon talade inte om några resultat för mig förrän jag frågade, och när hon svarade så svarade hon genom att sucka ljudligt, ge siffror och sedan säga ungefär "men det säger väl inte dig något ändå".

När jag lämnat urinprov och provsvaren inte var så bra så skällde hon i stort sett på mig, hon frågade bryskt varför jag inte hade kontaktat vården och "du måste väl ha känt någonting". Hon sa att det var allvarligt, att det kunde påverka barnet och att jag behövde kontakta läkare akut, men när jag frågade om hon kunde hjälpa mig svarade hon ordagrant "I can't do that, what are you talking about?" med otroligt otrevlig ton.

Jag ställde en fråga om sammandragningar och hon bara skakade på huvudet och mumlade något utan att titta upp från sina papper.

Hela upplevelsen var bara fruktansvärd, och jag är INTE den som annars lätt tar åt mig.

Sedan skulle jag boka en läkartid och de hade en 15.20 idag. Då är jag och hämtar S i skolan så jag sa att det var svårt och fanns det möjligtvis en annan tid? Men de verkade tycka att jag inte tog min åkomma på allvar för att jag inte kunde den tiden, och berättade för mig hur otroligt allvarligt det hela var och allt som kunde hända med en obehandlad infektion. Här började tårarna komma. Jag försökte förklara att jag är väldigt orolig och att jag naturligtvis gärna vill ha vård, men att jag inte han lämna min son vin för våg och att jag inte var säker på att jag kunde få tag i min man, eller om han skulle ha möjlighet att göra det.

Så kanske kunde de hjälpa mig att hitta en tid någon annanstans (vilket jag VET är genomförbart för andra receptionister har varit väldigt tillmötesgående tidigare), men nej. Det var den här tiden eller ingen tid som gällde.

Så strulade givetvis Js telefon just då. Men jag bokade tiden och gick hem som ett nervvrak. Till slut, 10 minuter innan jag behövt gå för att hämta S, fick jag äntligen tag i J och han kunde hämta i skolan så att jag kan gå till läkaren om en halvtimme.

Men jag är så fruktansvärt missnöjd att det inte är klokt.

Vecka 17 idag

Idag går jag in i vecka 17 och jag mår okej. Det är jobbigt att må illa och att sova så himla dåligt, få halsbränna och ha huvudvärk.

Men jag orkar med lite saker i alla fall. Jag orkar laga mat, om än enkel sådan, och jag orkar städa en del och i helgen har jag dessutom orkat julpynta lite. Det hade jag aldrig kunnat tro för några veckor sedan.

Vi har massor med mat och godsaker hemma som jag tycker jättemycket om och längtar efter att äta, men så fort jag skall ta mig en tugga säger det bara stopp och det enda jag kan få i mig är grekisk naturell yoghurt, tomater med salt och så knäckemackor med ost, vilket inte är så jätteroligt.

Magen växer och i övermorgon skall jag till min barnmorska igen, och jag hoppas att det blir lite mer givande den här gången. Drömmen hade ju varit att få lyssna på hjärtljud vid något tillfälla innan nästa ultraljud, för att höra så allting är bra innan jag med säkerhet kan känna Barnis röra sig. Ultraljudet är inte förrän om en månad, nämligen.

Men visst känner jag lite fladder då och då, framförallt när jag lagt mig ner på kvällen. På gott och ont. Det är trevligt, mysigt, häftigt och fantastiskt att känna Barnis där inne, men för en orolig mamma som mig är det också obehagligt de dagar jag inte känner något, även om jag vet att det är fullt normalt så här tidigt.

Jag kan inte ha mer än något par byxor längre, för alla andra trycker obekvämt på magen. Det känns lite absurt med tanke på att byxorna inte började bli obekväma förrän kring vecka 28 förra gången, och jag klarade mig med bara ett par mammabyxor och annars många av mina vanliga byxor genom hela graviditeten. Till förlossningen for jag i helt vanliga kläder. Ett långt linne, ett par grå byxor och en kofta.

Så blir det nog inte den här gången, och det känns ändå roligt. Att få vara gravid "på riktigt" med en mage som syns och allt. Tråkigt bara att behöva skaffa mammakläder, eftersom jag inte har någon ork.

Nu är klockan snart 12.00 och jag skall kravla mig ut ur sängen, ta en Lergigan, äta lite och sedan klä på mig och sminka mig i min takt, vilket innebär att jag precis kommer att vara färdig när det är dags att åka hämta S i skolan vid 14.30.

Det är väl så det är

Jag börjar acceptera att det här illamåendet går upp och ner. Idag har jag varit totalt utslagen. Inte ens orkat klä på mig. Kräkts och varit ledsen, mest.

Den där lukten som jag kände överallt i början, som gjorde att jag inte kunde ligga nära S eller J och att jag behövde ha doftljus tända, har kommit tillbaka och jag mår illa av minsta lilla grej.

Energin har försvunnit igen och jag orkar bara med det absolut nödvändigaste, men jag hoppas att jag får en "bra" period igen snart.

Jag vill så gärna julpynta och göra det fint och jag är så himla ledsen att vi inte har något julpynt och att jag inte har ork att åka och handla det heller. Så jag hoppas på mer energi så småningom.

Juldofter skulle säkert hjälpa mitt mående lite, och jag hoppas att jag orkar baka lussekatter inom en överskådlig framtid.

Gnälligt inlägg. Men i den här bloggen skriver jag allt gnäll jag inte vill vräka ur mig någon annanstans.

14+1

Ja, den här bloggen behövs inte så mycket just nu, eftersom graviditeten är offentlig nu för tiden.

Jag mår okej. Mycket bättre än jag gjort på länge, men illamåendet ligger och lurar och jag känner mig svag och trött mest hela tiden.

Man blir irriterad av att aldrig må bra. Jag irriterar mig på allt och alla nästan, men jag försöker att låta bli.

Jag är så himla trött också, eftersom jag vaknar minst en gång i timmen hela nätterna och behöver gå och kissa. Och tröttheten hjälper ju inte direkt humöret, om man säger så.

Idag sov jag till 12.00 och kände mig ändå inte utvilad. Vaknade bara för att jag var kissnödig och sedan kunde jag inte tillåta mig själv att somna om eftersom S skulle hämtas i skolan så småningom.

Min yrsel har kommit tillbaka också. När jag lagar mat måste jag sitta på en pall och jag klarar inte av att stå upp och sminka mig, vilket jag under en period faktiskt kunde.

Men veckorna går i alla fall, och det känns skönt och tryggt. Jag oroar mig inte lika mycket längre.

Skall till min barnmorska i början av december och sedan på ultraljud igen i januari. Jag måste ta tag i att ringa till sjukhuset också och prata om min förlossningsrädsla, men jag vet inte alls vem jag skall vända mig till. Det löser sig säkert.

12+6

Jag vågar nästan inte skriva det, med risk för bakslag, men jag mår mycket bättre!

Jag måste fortfarande sova väldigt mycket, men jag får i mig mat och vätska och orkar vara mig själv till stor del. Jag orkar umgås med min familj, planera, fixa och dona.

Idag hade jag energi till något jag verkligen längtat till. Jag kunde röja upp lite på vår uteplats. Jag rensade bort döda växter och grenar, tömde regnvattenfyllda krukor, sopade undan jord och grus, plockade upp skräp och klädnypor, och organiserade om växterna lite.

Det här är något som i flera veckor har känts som ett omöjligt projekt. Varenda gång jag gått förbi fönstret i trappan som har utsikt rakt ner på uteplatsen så har jag suckat för mig själv och tänkt att "tänk när jag orkar fixa med det där!"

Sopsäckarna med skräp, grenar och lite jord är dock kvar där ute, delvis för att jag inte orkade bära ner dem - och min man var upptagen, men framförallt för att soporna töms på måndagar så idag tror jag inte att de fått plats.

Så framåt går det absolut, även om jag fortfarande håller på att kräkas varje gång jag borstar tänderna och hela tiden får dras med ett lätt illamående.

Jag har hittat en väldigt god alkoholfri öl som både dämpar mitt illamående och släcker min törst, och så har jag hittat vanligt svart te utan koffein, båda två i vår närmaste mataffär. Små vinster som gör vardagen lättare.

Något annat som gör vardagen lättare är att min svåger är här. En av de personer jag blir på bra humör bara av att sitta i samma rum som.

Annars är humöret sådär. Jag är labil och lättirriterad och småsaker som aldrig skulle ha stört mig i vanliga fall blir nu helt otroligt stora problem. Det beror främst på hormoner, men även på en irriterande huvudvärk som aldrig vill ge med sig.

Men jag är medveten om problemet och försöker tänka på det. Livet blir så mycket lättare när man inte är småsur.

Min stora förhoppning är nu att kunna åka med sexåringen till Ikea nästa helg och köpa julsaker, att jag kommer att må tillräckligt bra för det.

Vecka 12+2

Allting går framåt. Jag har mått okej de senaste dagarna och till och med orkat dammsuga, sminka mig och fixa håret! Det känns som att jag sakta men säkert återgår till att vara mig själv.

Mannen är tillbaka också, till vår stora glädje. Han hade med sig saltlakrits till mig, Bamsetidning till sexåringen och så en liten body till Barnis. Så himla gulligt.

Sexåringen hade också en body med moln på när han var bebis.

Idag var jag på ultraljud igen och gjorde KUB-test. Allting såg bra ut och jag fick se Barnis sprattla omkring. Jag köpte en bild också, mest för att det kändes dumt att säga nej. Jag kände mig lite som Miranda i Sex and the City, att det förväntades att jag skulle vara alldeles gråtfärdig och tycka att det var så himla häftigt.

Och alltså, det ÄR ju häftigt, det här med att vänta barn. Och det kändes verkligen jättebra att se att Barnis rörde sig och sprattlade omkring. Men på de där bilderna de skriver ut så ser man ju inte så jättemycket, och alla ser ju likadana ut ändå. 

Men jag är lättad i alla fall. Jag är i vecka 13 och allting ser bra ut och det är dags att släppa oron lite. 

Jag glömde min "bok" när jag skulle dit, dock. Här får man en mapp som är full av all information om graviditeten. Alla journaler, alla tider, alla bilder, allt. Den skall man ha med sig på varje möte man går på inom sjukvården, och det är ett jävla tjat om den. Men så glömde jag den och när de bad om den så sa jag att jag helt enkelt inte tänkt på det och de tittade på mig som att jag sagt att jag glömt mitt spädbarn på tunnelbanan.

Sedan fick jag en tio minuter lång föreläsning om hur viktig den här boken är, hur jag måste ha med den i väskan var jag än går och hur och vad som kan hända om jag glömt den och kollapsar på stan. De läxade upp mig kärleksfullt och med glimten i ögat, men jag kände mig ändå dum. Jag avskyr verkligen när folk tror att jag är slarvig, när jag själv tycker att jag brukar vara så himla välorganiserad. 

Men det gick såklart bra att komma in ändå, trots att jag faktiskt erbjöd mig att boka en ny tid. Det kändes betydligt mer professionellt och trevligt på sjukhuset än hos min barnmorska, och trots att det var en del gående fram och tillbaka mellan olika avdelningar och väldigt mycket väntan, så verkade de ha stenkoll på vad de gjorde.

Jag pratade lite löst med en kvinna som arbetade där om att få träffa en barnmorska där istället för hos min GP och hon skulle kolla upp det. Och så fick jag det där startpaketet som hade varit slut hos min barnmorska och allting var frid och fröjd.

Bättre.

Jag mår bättre! Hurra! Jag mår lite illa och känner mig svag, men det är ingenting jämfört med torsdagen. Trots att det var i förrgår har jag redan svårt att föreställa mig hur otroligt dåligt jag mådde.

Igår var det okej. Ganska utslagen men inte helt och hållet. Lyckades slå sönder två glas så att det låg glassplitter över hela köksgolvet och sedan upptäckte jag att diskmaskinen inte diskade rent. Något av det värsta jag vet är att öppna diskmaskinen och se att det fortfarande är smutsigt. Smutsigt och liksom uppvärmt. Det är så att man kan kräkas.

Hittade en liten lampa som lyste och googlade mig fram till att diskmaskinssaltet är slut. Igår var jag verkligen för svag för att gå till affären och köpa nytt, men idag är jag säker på att vi kommer att komma ut.

Tänkte på en sak...

Jag funderar på varför jag mår så dåligt. Har gjort det sedan i förrgår egentligen, även om det blev betydligt värre igår.

Så tänkte jag att kan det bero på att barnmorskan tog så mycket blod? Hon fick ta nytt flera gånger för att hon märkte rören fel, satte på fel kork och så vidare och det var tillslut en hel påse med rör med blod, och då hade hon ändå slängt en hel del.

Jag tänker att jag väger ju för lite för att ge blod och att bli av med så mycket på en gång när jag redan mår som jag gör kanske påverkar mig?

Inte för att det spelar någon roll, jag kan ju inte göra något åt det, men jag vill veta vad det är som gör att jag knappt känner av graviditeten vissa dagar, och andra dagar inte ens kan resa mig upp utan att hela världen snurrar och det till slut blir svart och jobbigt.

Varning för gnäll och kräk

Gårdagen alltså. Herregud.

Det började helt okej. Jag vaknade jättetidigt och sa hejdå till min man som är bortrest i helgen. Sexåringen vaknade och vi gick upp. Flera timmar tidigare än vanligt, för min del. Brödet var nästan slut och sexåringen fick det sista, förstås.

I förrgår frågade min man mig flera gånger om han skulle handla något mer innan han gav sig av, men jag mådde förhållandevis bra då och tänkte att "nej då, det fixar jag". Så ingen frukost fanns det till mig och dum som jag var väntade jag med att äta.

Efter några timmar lagade jag mina nudlar och åt och det gick ganska bra. Sedan gick det bara utför.

Vid lunchtid började jag kräkas och sedan dess har jag inte fått behålla någonting. Inte ens vatten eller Legigan. Så fort jag reste mig behövde jag kräkas, även om jag inte hade något i magen. Allt snurrade och jag var yr och ynklig.

Efter varje gång jag kräktes mådde jag okej i tio minuter, så då passade jag på att laga mat till sexåringen. På kvällen var jag mest bara ett tomt trött skal, men hade fortfarande inte varit i affären, så på något sätt, vältajmat med kräkningarna förstås, lyckades jag ta mig dit. Två gånger fick jag lämna min korg och springa ut och kräkas i en soptunna, men till slut kom jag hem, med det mesta jag skulle ha.

Vi gick och la oss och jag lyckades få i mig några sockerärtor som jag fick behålla. Låg så stilla jag bara kunde i sängen i tre timmar innan jag till slut somnade.

Den absolut värsta dagen hittills alltså. Det var så fruktansvärt, och naturligtvis inträffar det när jag är ensam med sexåringen.

Jag tror att det berodde på en kombination av saker. Framförallt för lite sömn. Går jag upp tidigt så mår jag skit, det slår aldrig fel. Sedan att jag inte åt bröd på morgonen eller drack oboy (mjölken tog slut), det gör jag annars varje morgon och det känns som en bra rejäl start. Något ordentligt i magen. Och sedan hade vi inte så mycket att äta hemma, och när jag verkligen kände att "jag måste äta något NU" så fanns det varken någon vettig mat eller någon som kunde handla åt mig.

En jävla skitdag, helt enkelt.

Idag får vi se hur det går. Jag har ätit två minibaguetter och druckit en kopp oboy. Och med oboy menar jag chokladpulver som egentligen skall blandas med varm mjölk och som mest bara klumpar sig i kall, men det är bättre än inget och det enda det går att få tag i här.

Nu ligger jag i sängen och hoppas på att inte kräkas. Sexåringen är hemma från skolan, det fanns inte minsta lilla chans att jag kunde ta honom till skolan imorse.

Baby on Board

Igår när jag varit hos barnmorskan ringde jag till Transport for London. Jag hade nämligen hört att man får ett paket av barnmorskan, med information och gratisgrejer, varuprover och sådär. Bland annat har många jag känner fått en "Baby on Board Badge".

Det vill säga en knapp där det står "Baby on Board" som man kan ha i tunnelbanan och på bussen för att rättfärdiga att man sitter ner, eller för att få sitta om man går på sent och det inte finns platser.

För mig är det ju fantastiskt. Dels så är det inte alls säkert att främlingar kommer att se något alls på mig förrän sista månaden, om min tidigare graviditet är något att gå efter, och framförallt så är det ju nu i början jag verkligen behöver sitta eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt.

Men jag fick inget sådant paket. De var slut, naturligtvis.

Så ringde jag Transport for London och mannen som svarade gjorde mig på gott humör.

-Hello, London Underground customer service. How can I help you today?

-Yes hello. I was wondering were I could possibly get a hold of a "Baby on Board" badge?

-Oh, is for yourself?

-Yes, yes it is.

-That's great! Congratulations!

-Thank you!

-We'll send one right away, just give me your details and you'll receive one as soon as possible!

Jag blir så glad över att få gratulationer från främlingar, av någon anledning. Extra roligt när de låter genuint glada.

Det syns förresten lite redan. Om man vet hur jag ser ut annars. Gör man inte det ser det mest ut som att jag har lite "att ta i" kring magen.

Andra gången.

Jag vet ju att jag gått igenom det här en gång innan, men det var sju år sedan, för guds skull, och i ett annat land. Allting känns nytt och ovant och det känns lite sådär att bli behandlad som att jag vet vad som väntar. Jag har ingen aning om vad som väntar.

Men så oroar jag mig också för att jag någonstans tror att jag kanske ändå vet hur det är och kommer att bli. Graviditet, förlossning, spädbarnstid och småbarnsår.

När jag väntade sexåringen var jag sexton, och sedan sjutton, år. Allt var nytt och jag var öppen för allt. Jag läste på och hade koll, men oroade mig inte särkilt. Jag fixade det praktiska, med hjälp och stöd från omgivningen, och allt liksom bara flöt på. Varken jag eller mannen hade någon bild av hur det skulle bli eller hur det borde vara. Vi liksom bara körde på. Inga teorier eller sov-kurer, bara sunt förnuft.

Och allt gick ju faktiskt himla lätt. Vi började inte med napp i början för att det "kändes inte rätt", och långt senare läste jag att om man börjar med napp tidigt kan amningen bli lidande. Vi började med napp när vi slutade med amingen och amningsslutet gick hur bra som helst. Nappen åkte efter lite mindre än ett år igen, odramatiskt och utan problem. Toalettträningen gick smidigt, vi struntade i potta eftersom det "kändes ohygieniskt och äckligt" och gick direkt på toaletten, och slapp därmed en ytterligare avvänjning. Nattblöjan försvann samtidigt som dagblöjan, för att "varför inte?" och så vidare.

Det är så lätt att följa sina instinkter när man inte har någon erfarenhet som stör. Familjeliv.se fanns men inte i så stor utsträckning och visst fick vi råd från familj och vänner, men alla var noga med att inte blanda sig i för mycket. Vi var två unga föräldrar som i stor utsträckning gick på känsla när vi uppfostrade vårt barn, och gör det fortfarande även om jag nu har mer psykologistudier och teorier att på något sätt falla tillbaka på.

Ju äldre man blir desto mer tror jag att man tycker att saker ska vara på ett visst sätt. Jag känner mig inte så oförstörd längre.

Jag vet ju att det här säkert kommer bli annorlunda, att tricken som fungerade med barn nummer ett inte nödvändigtvis fungerar med småsyskonet, att amningen kan strula oavsett om man använder napp eller inte, att barn vänjer sig olika snabbt vid att gå på toaletten, att vissa barn har ett större sugbehov än andra, att vissa barn inte vill ligga i vagn, att andra inte vill bli burna, att vissa inte går med på att bli matade, att andra inte vill plocka i sig själva.

Jag vet ju att vi måste anpassa oss efter barnet, eller snarare att vi alla måste anpassa oss efter varandra, och det är jag helt beredd på och jag längtar. Jag tycker att det skall bli så otroligt spännande att se vad det blir för liten person som kommer i maj och jag längtar efter att få utvecklas som familj och växa på ett nytt sätt.

Men det gnager ändå i bakhuvudet, oron över att jag ändå inte förstår. Att jag ändå kommer att bli förvånad eller chockad och att jag blivit lite mer bekväm med saker som de är, än vad jag vill tro.

Mödravård

Sexåringen hade kommit till skolan häromdagen och genast och exalterat sagt till sin lärare "I'm having a baby!" Väldigt väldigt gulligt.

I går var jag och träffade min barnmorska för första gången och det var helt okej. Det kändes lite som att hon inte var till för "sådana som mig" utan snarare för de som uppenbart behöver extra stöd. Hon hade en lista på alla barnmorskebesök som fanns tillgängliga, men hälften ströks för att jag inte är förstföderska och ytterligare ett gäng ströks för att jag inte fanns i någon riskzon, jag dricker inte, jag röker inte och det förekommer inte droger eller våld i hemmet. Så det blev fyra besök eller något kvar, och då kommer hon mest bara att informera, inte lyssna på hjärtljud eller känna på magen, vilket verkar märkligt.

Jag fick inte väga mig heller, vilket var lite synd. Det är ju såklart upp till oss om vi vill ha en våg hemma eller inte, men jag tror överlag inte att det är något positivt att ha en våg hemma så det har vi inte, men jag var lite nyfiken på om jag kanske gått upp lite i vikt. Det känns som att jag i alla fall slutat gå ner, vilket ju alltid är något.

Annars gick besöket mest ut på att fylla i formulär. 40 minuter var avsatt till det. Och så tog vi blodprov vilket tog en halv evighet eftersom hon stack fel och inte hittade något bra ställe och ojade sig och till slut lämnade ett stort blåmärke och en rejält ömmande högerarm.

Jag satt och fyllde i ett av formulären själv, och sedan gick vi igenom det gemensamt. När hon kom till delen med religion, där man skulle skriva in vilken religion man själv och barnets far tillhör, hade jag lämnat det blankt och hon tittade lite irriterat på mig och sa "So neither you or your husband has any religion?" Nej, sa jag och hon såg uppriktigt förvånad ut och mumlade något tyst "ok..."

Nu låter jag väldigt negativ, men det var inte så farligt. Hon var trevlig och rakt på sak och det är ju inte hennes fel att jag redan har koll på den lilla information hon kunde ge.

Det enda riktigt tråkiga var att det verkligen inte verkade finnas något rum för stöd eller råd gällande förlossningen, och det är något som känns jobbigt. Jag nämnde i förbifarten min oro och hon svarade något i stil med att "ja, instrumentförlossningar kan ofta bli traumatiska" och sedan gick hon vidare.

Men det finns mer hjälp att få. Jag hittade en lång lista på telefonnummer bland alla papper jag fått, och där fanns olika barnmorskeföreningar listade. Dessutom ska jag till sjukhuset några gånger och tydligen ska det finnas någon man kan prata med där. I området där jag bor har de valt att föra ett samarbete mellan barnmorskorna, vårdcentralerna och sjukhusen, så att barnmorskorna kommer "närmare" mödrarna. Men huvudansvaret för min vård under graviditeten ligger ändå på sjukhuset jag är registrerad hos, och de har personal tillgänglig att tala med.

Så längre fram tänker jag göra det, om det inte känns bättre med barnmorskan. Jag fick med mig en massa tidningar och papper och det känns bra att vara inne i systemet.

Bland annat fick jag ett formulär jag kan fylla i som berättigar mig till gratis receptbelagda läkemedel under graviditeten, om jag skulle behöva det. Och så får man gratis tandvård också om man fyller i ett annat formulär. Under hela graviditeten och efter att barnet är fött.

Efter ultraljudet kring vecka 20 så kan man anmäla sig till föräldrautbildningar också. Det kommer helt klart inte vara någon ny information, men det kan ju vara ett trevligt tillfälle att träffa lite folk, tänker jag.

Alla andra jag pratat med om mödravård i London verkar otroligt nöjda, så jag tänker att jag kanske hade lite höga förväntningar.

När jag var gravid med sexåringen fick vi den mest underbara och omtänksamma barnmorska man kan tänka sig. En sådan kvinna som jag fortfarande kan sakna. Som nu, tre år efter att vi flyttat från landet, och nästan sju år efter att vi slutat träffa henne, fortfarande kramar om min mamma och frågar hur det är  med sexåringen när de springer på varandra på vårdcentralen. Hon var en sådan som verkligen verkade höra hemma på sitt jobb, som man kunde ta upp allt mellan himmel och jord med.

Den barnmorskan jag har nu verkar mest höra hemma på ett stelt kontor.

Men kanske var det jag som blev bortskämt helt enkelt sist. Hm, jag fortsätter på det där i nästa inlägg.

Kort sagt: Trevlig barnmorska. Väldigt formellt besök. Ont i armen. Varken bu eller bä.

Åt rätt håll

Jag mår lite bättre. Inte så bra att jag tycker jag behöver vara orolig, för illamåendet brusar upp med jämna mellanrum och jag är fortfarande en skugga av mig själv. Men sakta sakta börjar jag orka lite mer.

Igår lagade jag mat till alla tre! Okej att jag bara värmde laxen från dagen innan och gjorde en potatisgratäng som blev sådär, men som sexåringen i alla fall tyckte om, men jag lagade i alla fall mat, och vi satt och åt som en familj!

Och innan dess hade jag plockat undan, och jag kunde ensam ta hand om disken och sedan vika tvätt och under dagen gick jag till affären och sedan bytte jag glödlampor!

Det låter kanske som småsaker, men jag är så otroligt glad över det här! Det känns liksom som att balansen hemma börjar återställas lite, jag gör nytta och hela vardagen hänger inte längre på min man.

Jag hoppas att det håller i sig. Just idag vet jag inte hur det kommer att gå för jag har inte kommit upp ur sängen ännu. Man och barn går upp vid 06.30 och går hemifrån en halvtimme eller 45 minuter senare och då brukar jag somna om och sova till 11.00, men idag lyckades jag inte somna om, trots att jag är hur trött som helst, så jag har mest bara legat och mått ganska illa.

Förhoppningsvis blir det bra av lite mat i magen och tröttheten är jag ju van vid, vid det här laget.

Imorgon skall jag träffa min barnmorska för första gången och jag hoppas att det blir läge att prata om min förlossningsrädsla.

Nähä :(

Ikväll skulle vi på konsert. Jag trodde verkligen att jag skulle orka, jag trodde att när det väl var dags så skulle jag må bättre. Att mina symptom lugnat sig lite, att jag skulle ha lite energi och att det kanske ändå är lite psykosomatiskt, det här illamåendet. Jag fick ju plötslig ork på min födelsedag, till exempel.

Imorse kände jag mig ganska bra och hoppades på att jag skulle orka. Jag ignorerade illamåendet, åt ordentligt, tog Lergigan, sov ut ordentligt, drack massor och vilade ännu mer. Men när det svartnade för ögonen bara av att resa mig och när jag behövde sitta och vila mitt i att jag hackade ett äpple och när jag bara låg och darrade och skakade när jag ätit så insåg jag att jag fick ge upp.

Jag kan inte gå på konsert idag, det går bara inte. Min kropp orkar inte med det och det känns extremt frustrerande att kroppen inte vill trots att jag så gärna vill.

Så jag känner mig lite ledsen över det, men det är ju så det kan vara ibland.

Tröstar mig med det enda jag kan äta just nu. Snabbnudlar med salladslök, tomat, lime, ingefära och salt.

Han är så himla himla söt

Sexåringen kommer då och då med frågor om bebisen i magen, eller Barnis - som jag väljer att kalla hen, efter en namngivningstradition bland sexåringens gosedjur.

Sexåringen har gått på lite olika förskolor. Den allra första hette Äppellunden och det var en helt otroligt mysig plats med massor av värme och trygghet. Då bodde vi alltså i Sverige. Han gick på en annan förskola i Sverige och sedan när vi flyttade utomlands gick han på en Montessori-förskola här i stan. Han trivdes och den var bra, framförallt eftersom han var fyra år och de hade aktiviteter som passade hans ålder väldigt bra.

Idag kom han och frågade var bebisen ska gå på dagis. Det var väldigt gulligt tyckte jag, att han liksom bryr sig om sådana praktiska saker. Jag sa att vi inte riktigt bestämt och att den nog skulle vara hemma ganska länge. Då svarade sexåringen att "vi måste hitta nåt som Äppellunden så att han eller hon inte behöver vara så liten när han börjar på det som jag gick på".

Det är något av det sötaste och mest omtänksamma jag hört. Som hans pappa sa, han tänker liksom att när man är väldigt liten är det mysigare med något som Äppellunden. Jag blir så glad när jag tänker på att han, vår underbara lilla sexåring, går omkring och funderar på sådana saker.